Jag har precis slagits av insikten att livet är toppen. Förutom sjukdomar, vab, galet mycket jobb och för lite tid så är allt perfekt. Det är en väldans skön insikt, inte sträva efter att vara ännu bättre utan vara nöjd med det man har.
Så nu tänker jag gå och lägga mig nöjd och jag tänker inte ens analysera om jag kunde presterat mer på jobbet eller lekt lite mer med barnen. Jag ska njuta, barasåattnivet liksom.
