Frustration

Gahhhhhhhh!!!!

Ekvationen klara av sitt jobb, hjälpa bästa kollegor och vabba går inte riktigt ihop. Och självklart, familjen ÄR viktigast. Men det är så frustrerande när man kämpat, slitit och gråtit för att få en struktur på jobbet och den lär sakteliga raseras efter nån dags frånvaro.. F R U S T R E R A D!

Men jag försöker förtränga det och istället mysa av morgondagen hemma med stora killen. Det var så länge sen han var sjuk att jag glömt bort hur det är att se honom hängig, ömklig och ledsen. Som en kär vän sa idag, man får fokusera på sin egen kokong, så imorgon fokuserar jag på "familjekokongen" och struntar i "Jobbkokongen".

Sådär, nu känns det genast bättre, och ännu bättre lär det kännas imorgon när vi kan mysa, läsa och slappa hela dagen.

Förlora

Jag tycker inte om att förlora, jag avskyr det och gör allt för att inte behöva men ibland räcker det inte till. Åtminstone när det gäller andra personer, jag kan inte styra vad andra ska tycka, tänka eller känna. När man börjar inse att vänner försvinner, då har man förlorat och det är tungt.
Kanske hittar man tillbaka till det som varit, kanske blir det en annan slags vänskap eller så rinner det bara ut i sanden. Tråkigt?!?? - Som bara den.. (men tro inte att jag ger upp, men man vill inte heller bli en Ove Sundberg)..